Jag beklagar.

Vår son blir 8 månader på lördag (jag vet, helt otroligt!!) och folk börjar lite titt som tätt fråga om han kryper eller rör sig på annat sätt. Och jag svarar såsom det är - Nej, han kryper inte. Han drar sig fram på mage med hjälp av armarna.

Och det är väl inte så mycket mer med det...?! Men nu har jag fått en konstig kommentar angående Vincent och hans ickekrypande.

- Oroa dig inte Hanna, det kommer så småningom! Och till denna kommentar fick jag en varm klapp på axeln och några beklagande blickar.

Hrm... Vad svarar man på något sådant?

- No shit?! Gud va skönt att höra! Jag som trodde att han skulle ligga där på mage och sprattla i resten av sitt liv.

Eller vad för svar förväntas de få? Jag visste inte att jag borde vara ledsen och besviken över att min son inte kryper. Han är helt nöjd där han ligger på golvet och hasar sig fram. Vissa barn kryper senare än andra, andra barn kryper aldrig utan reser sig bara upp till stående hux flux en vacker dag.

Det känns i alla fall väldigt skönt att få konstaterat att han inte kommer ligga på mage i hela sitt liv. Då kanske jag kan slappna av nu, nu när jag vet att det kommer så småningom.